Om framtiden

 

 

alla man träffar som bott i bergen under en längre tid längtar bort från den här staden. alla har en plan för vart de ska ta vägen efteråt, alla säger samma sak, "nothing ever happens here", "this town makes me claustrophobic", "it's impossible to find norwegian friends because they just look scared when you say hi to them". jag kan förstå vad de menar, jag tror inte jag hade stått ut här i särskilt många år, men jag vet att jag bara ska stanna tills jul och jag tror det är tillräckligt kort tid för att staden inte ska sluta kännas så magisk.

 

vi har mindre och mindre turister på hostellet, det checkar in två gäster om dagen, så att jag blir tvungen att organisera study nights för studenterna som bor här i stället för mountain hikes för turister. jag skriver på min andra roman med utsikt över staden. jag har aldrig sett så många ambulanshelikoptrar nånstans, de flyger över staden med jämna mellanrum, like a clockwork. den här romanen blir allt svårare att skriva, för att jag inte vill gå så djupt in i mina känslor. en av mina vänner gör slut med sin pojkvän och vi sitter uppe tills fem på morgonen och pratar om soulmates och rädslan för att aldrig bli så kära igen.

 

"you know, everyone always says that the one you'll end up with isn't the love of your love, and i'm starting to believe that", säger hon, "but i refuse that, i refuse to just ... settle."

 

vi hamnar på en hemmafest hos några främmande norskar, tränger in oss vid matbordet och i alla soffor och de skrattar åt min norska, medan mina vänner snor öl från deras kylskåp. vi vandrar upp till ulriken mitt i natten och det är så mörkt att man inte ens kan se sina fötter som glider runt bland stenarna. vi tänder en brasa med utsikt över staden och grillar marshmallows över lågorna, medan nån skickar runt en fickplunta med gin. man kan se ficklampornas sken från alla norskar som också är ute och vandrar, de springer lätt upp och ner för bergen till och med i mörkret.

 

"what are you gonna do next?" frågar alla.

"i have no idea", svarar jag.

 

jag har bestämt mig för att hoppa av universitetet och söker jobb i amsterdam, krakow, prag, budapest, jag vet inte vad jag vill men jag vet att jag vill bort, för första gången på många år känns malmö inte längre som hemma. jag har haft så himla kul där den här hösten och jag har hittat alldeles fantastiskt galna vänner som jag saknar så det gör ont, men jag vill nåt mer, jag vill nåt annat. jag vet att jag kommer hitta tillbaka till malmö igen, jag älskar verkligen den staden, men jag känner också att just nu kan jag flytta exakt vart som helst, jag hade kunnat dra till andra sidan världen om jag bara fick en tillräckligt bra orsak.

 

12.11.2018 kl. 14:02

Om att jobba på hostel

 

det är min tredje dag i bergen och mitt paraply går sönder i vinden på väg till busshållplatsen. varenda morgon öppnar jag gardinerna i mitt rum och står vid fönstret och betraktar utsikten över staden, som breder ut sig tvåhundra meter nedanför, bland havet och bergen. varenda morgon är jag tacksam över att få vara här, trots att det aldrig slutar regna.

 

jag äter frukost med samma utsikt, tillsammans med olika människor, ibland har vi långa samtal, ibland är de bakfulla och svarar knappt på frågor. jag och madalena som också jobbar på hostellet serverar te och kaffe och kakor åt gästerna varenda kväll. hostellet har inte särskilt många gäster nu under hösten, så oftast är det bara utbytesstudenterna som fått hyra rum här som dyker upp och dricker cappuccino och äter alla pepparkakor.

 

jag sitter uppkrupen i ett av fönstren på biblioteket och skriver, innan jag möter upp de andra från hostellet för att gå på konstutställning. kön utanför museet sträcker sig runt hela kvarteret, alla i regnkappor och med paraplyer i händerna. jag blir drypande blöt i min leopardkappa, men har redan accepterat att den inte kommer hinna torka under hela tiden som jag kommer vara här.

 

det ordnas middag på hostellet och vi får över hundra filippinska gäster i halloweenkostymer, nån känd filippinsk kock lagar maten och nån annan känd filippinsk skådespelare tar foton med alla. vi blir bjudna på deras efterrättsbuffé med massvis av olika tårtor och äter i köket medan nån politiker från bergen håller tal och det delas ut presenter till höger och vänster. gästerna fortsätter natten med karaoke och dansar till låtar från åttiotalet i matsalen medan jag, madalena och studenterna dricker te och spelar kortspel och sen somnar jag till utsikten över staden som glittrar av alla ljus i mörkret.

04.11.2018 kl. 12:06

Om road trips mitt i natten

 

 

jag promenerar över till min vän sina som bor två minuter bort varenda kväll när han kommer hem från jobbet och sen tar vi alltid hans bil nånstans, till möllan för att träffa våra andra vänner, till sunkiga barer med livemusik i utkanten av malmö, till bridge eight i västra hamnen, vi åker på långa road trips ut till havet mitt i natten för att lyssna på vågorna som slår mot kusten och titta på stjärnhimlarna som är så mycket större där och sen kommer vi hem klockan fyra om morgnarna efter att ha ätit falafel. 

 

"your new book is about the sea, isn't it?" säger han.

"i never told you about it", säger jag.

"no, but you talk about the sea all the time, so i figured", säger han. 

 

jag åker till helsingfors för att prata om min bok på bokmässan där nu i veckan och sen åker jag till bergen för att jobba på hostel där i november och jag vet inte hur jag ska stå ut med saknaden efter mina vänner här efter att ha träffat dem nästan dagligen hela hösten. jag ska ta med hostellets gäster ut för att vandra och brygga kaffe åt dem om kvällarna och försöka avsluta min andra roman, den om havet, om att skriva och om kärlekshistorier som inte slutar bra hur man än försöker. jag hoppas att jag kommer ha en lika fin månad som förra gången jag var där. jag hoppas att staden kommer kännas lika magisk och att jag kommer träffa lika fantastiska människor och få lika mycket inspiration. jag hoppas att alla mina växter i malmö inte kommer dö medan jag är bortrest.

 

"are you happy?" frågar sina medan han kör hem mig efter att vi åkt till barsebäckshamn mitt i natten.

"i am", svarar jag och menar det.

 

22.10.2018 kl. 17:57

Om Bergen

 

 

jag befinner mig i europas regnigaste stad och den lever upp till titeln. jag ligger vaken om nätterna för att vinden är så stark att den sliter i fönstren och vaknar till regn varenda morgon och det klarnar aldrig upp mer än nån enstaka timme innan det öser ner regn igen. 

 

"we get three hundred days of rain a year", säger nån och till först tror jag det är en överdrift, men efter att ha varit här i en vecka så tvivlar jag inte på det. 

 

jag har ändå inte svårt att förstå varför människor bor här, eftersom staden är omgiven av hav och skogstäckta berg som tar andan ur en vart man än vänder blicken. jag tänker att jag hade kunnat leva med regnet och vinden och konstant ont i benen av att promenera upp och ner för alla backar hela tiden, jag hade till och med kunnat leva med att betala hundra kronor bara för att köpa blåbär och honungsrostade mandlar. jag pratar med människor om att jobba här och får visitkort och "hör av dig, bara". 

 

jag har haft en av finaste veckorna i mitt liv. jag har träffat så många fantastiska människor, jag har spelat brädspel och drinking games med dem tills sent om nätterna och legat på golvet och skrattat så vi gråtit, jag har lovat alla att de är välkomna till malmö och de har lovat att jag är välkommen hem till dem, jag har vandrat upp och ner för bergen här i trakten medan det varit snöstorm, jag har varit på road trip och upprepat "wow" och "this is so beautiful" och "i can't believe this is real" och "i have no words for this" hela resan,

 

"i think this experience changed me as a person", säger min ena vän,

 

och jag kan bara hålla med.

25.09.2018 kl. 11:29

Om spontanbokade flygbiljetter

 

"i'm not gonna go out travelling again, i've been travelling all year, i'm gonna stay at home at least for a couple of months", talar jag om för alla, men så fort nån ger mig en ursäkt för att dra ut och resa så gör jag så klart det ändå. jag bokar en biljett till bergen för att dra ut och vandra tillsammans med en vän från schweiz och sen löser sig liksom allt bara, en vän lånar ut sin sovsäck och min roomie lånar ut sin ryggsäck och jag har inte vandrat sen jag var barn men jag har aldrig varit så förväntansfull inför att dra ut i naturen.

 

jag shottar vodka hos en vän och blir så full att jag skär sönder mitt lillfinger medan jag försöker skära ost och är tvungen att sätta mig på golvet för att jag skrattar så mycket att jag inte kan stå och han säger "honestly i can never tell when you're drunk and when you're sober because you're the same all the time" och jag säger "i'm not like this when i'm sober" och han säger "you're the exact same" och kanske är det sant. det är säkert sant.

 

och dagen efteråt vaknar jag upp med stora blåmärken på mina vrister för att jag dansat så mycket.

 

jag lever så mycket, jag ramlar runt mellan vänner och fester och städer, jag får alltid kommentarer om hur glad jag alltid verkar och hur mycket energi jag alltid har, jag vet inte om jag helt och hållet kan identifiera mig med det men det är fint att höra i alla fall. jag tror det är därför som mitt behov av att ta det lugnt och hänga ute i naturen blir allt större också, för att jag måste få andas däremellan för att orka vara så glad hela tiden bland människor. jag sitter hemma och skriver och målar och gör skolarbete och bakar om dagarna, och sen har jag tillräckligt med energi för att orka med människor till kvällarna igen.

 

"jag vet inte vad jag gör med mitt liv", upprepar jag hela tiden,

 

"men déa, ingen vet vad de gör när de är tjugotvå", upprepar mina vänner.

 

jag går så mycket på magkänsla, hela tiden, jag önskar jag var bättre på att tänka efter och planera ibland, i stället för att boka flygbiljetter i sista sekunden bara för att det känns rätt. jag tar fan bussen när jag ska tjugofem minuter bort, det är vansinne att tro att jag ska kunna vandra tjugofem kilometer, men i värsta fall får jag helt enkelt bara meditera med utsikt över havet i en vecka i stället.

17.09.2018 kl. 16:01

Om att debutera

 

 

jag har alltid drömt om att bli författare, men efter att ha gett ut min första bok har jag insett att jag egentligen alltid bara drömt om att kunna ägna all min tid åt att skriva. jag vill existera i ett vakuum, där jag inte behöver tänka på försäljningssiffror och ännu värre: att människor kan läsa mina böcker och tycka saker om dem. jag vill avaktivera alla mina sociala medier och dra ut i naturen i stället för att räkna likes och kommentarer.

 

"she's an author", säger en av mina vänner. "her first book is out today, so i guess this is the celebration."

 

vi äter ost och dricker rött vin och tar hans bil ut till skanör mitt i natten. han parkerar så nära havet som han kan, men det är fortfarande en kilometer att promenera i beckmörkret som fallit över skåne. jag skiner upp stigen framför oss med ficklampan på min mobil medan skuggorna leker runt oss.

 

"i've never seen this many stars in europe before", säger han.

 

jag lägger mig ner i sanden bredvid havet och blickar upp mot himlen medan vinden dånar runt oss. jag önskar jag kände mig mer närvarande, att jag kände mig som att jag låg mitt i universum, men jag känner mig bara distanserad. jag kan uppfatta att det är så vackert att det borde stjäla min andan, att det här, om nåt, är romanmaterial, men jag kan inte känna det, inte på riktigt.

 

"so who are you?" frågar nån.

 

"i'm a writer."

 

"what do you write?"

 

"novels."

 

"anything published?"

 

"yes", svarar jag, för första gången nånsin.

 

jag har drömt om det här hela mitt liv, men jag vet inte hur jag ska hantera att det händer, jag gråter över att mitt vackraste palettblad vissnar för att jag inte vattnat det tillräckligt i stället, jag gråter över att nån i paradise hotel har känslor för nån annan som inte vill ligga med honom, jag gråter medan jag bakar chocolate chip cookies och ingen slickar mina tårar från mina kinder.

 

"jag är rädd för att jag aldrig kommer skriva nåt igen", säger jag.

 

"tycker du ens om att skriva, längre?"

 

"nej, jag gör ju inte det", säger jag,

 

men önskar bara att jag skulle hitta tillbaka till orden, hitta tillbaka till varför jag började skriva, och glömma allt annat än att det kanske finns nån som behöver den här boken, som jag behövt så många andra böcker, och fuck försäljningssiffror och fuck ångest över literär kvalitet, om den här boken bara får nån att känna sig mindre ensam så är det värt allt.

 

 

Hoppas ni vill läsa, den finns att beställa t.ex. här <3 

14.09.2018 kl. 00:47

 

 

 

 

 

22 år nånstans i världen